Jennifer var i eufori. Konserten hade varit grym! Känslan hon fick av att stå där på V.I.P sektionen på Madison Square Garden, och lyssna på sitt absoluta favoritband, var helt magisk. Hon hade trott att Liam hade glömt bort henne och deras lilla samtal kvällen innan, men under sitt solo i Little Things hade han tittat upp på henne på läktaren, och blinkat till henne. Hon blev helt varm inombords. Nu var de påväg tillbaka till hotellet. Jennifer, Emma och Sanna. Det var redan sent när konserten slutade, och det var ganska långt tilbaka från arenan, så när de kom fram till hotellet var klockan nästan tre på natten. Emma och Sanna gick direkt och la sig, men Jennifer var för uppspelt för att kunna sova. Hon gick in i badrummet och tvättade bort sitt smink. Hon satte upp det lockiga, rödbruna håret i en hög tofs och bytte om till sin svenska-flaggan onesie. Sedan satte hon sig i soffan och satte på en film, Lejonkungen. Men efter bara ungefär 10 minuter knackade det försiktigt på dörren. Jennifer gick långsamt och tittade ut genom titthålet i dörren. Vem var uppe såhär sent? Hon såg ingen därute, men öppnade dörren ändå. Hon vred på huvudet åt vänster och såg en ryggtavla några meter därifrån. 'Vänta lite', tänkte hon.

 

"Liam!" viskskrek hon genom korridoren. Han vände sig genast om och hon gick fram till honom. "Hi" sa han blygt. "Hey, what are you doing?" sa Jennifer. "Oh, ehm, I just wanted to say Hi" han log mot henne. "But why did you go away?" frågade hon fundersamt. "I didn't know if you were awake or not, and I didn't want to wake you up" "Okay, but I couldn't sleep, still really worked up from the concert" sa hon och blinkade mot honom. "Did you like it? It's the first time we've performed the TMH songs live" "Did I like it? Are you kidding me? I loved it, you guys are so amazing!" "I'm glad to hear! So what are you up to?" "I just began to watch The Lion King" "I love that movie!" "Really? Everyone else my age thinks it's childish. Do you, eh, want to watch with me?" frågade hon nervöst och tittade ner på golvet. "I'd love to!" utbrast han. Hon tittade förvånat upp och såg honom i ögonen. Hon hade trott att han skulle säga nej. Varför skulle en världskänd superstjärna vilja titta på Lejonkungen med henne? "Really? Well, let's go" sa hon och började gå mot hennes rum. Hon vände sig om för att kolla om han följde med, han tittade på henne och log, visst följde han med. "Snälla nyp mig någon" viskade hon för sig själv. När de kom in i rummet gick de och satte sig i soffan och Jennifer startade filmen igen. "Can I get you anything? Something to drink?" "A glass of water would be great" "A glass of water it is" sa hon och gick ut i köket för att hämta två glas med vatten. "So, tell me a little bit about yourself" sa Liam när hon kom tillbaka och satte sig i soffan. "Well, not much interresting, I'm 17 years old, I live in middle-northern Sweden. I have a horse and two dogs, I have a sister and a brother," Are you here alone?" "No my sister and best friend are in the room over there sa hon och pekade mot sovrummet." "What do you do on your spare time?" frågade han. "Are you seriously interrested?" frågade hon tveksamt. "Yes ofcourse, if I wasn't, I wouldn't have asked" sa han och blinkade mot henne. "Haha okay, I go to school, I train my horse, and I draw" "You draw? That's awesome! Are you any good?" frågade han. "Umm, not really, I have some drawings here if you want to take a look" "Yes!" sa han uppspelt. Hon gick fram till sin väska och tog fram sitt ritblock och gav det till honom. He looked at your drawings while his eyes widened. "These are really good" sa han och visade en bild hon hade ritat av sin häst. "I love this one" sa han och log ett varmt leende. "Do you really think they're good? I've never showed them to anyone before" "You should, you're great!" "Thank you, that means alot" hon log mot honom. Sådär satt dom, och bara pratade med varandra, om varandra, tills klockan blev sex på morgonen. "Oh my god, I have to go now" sa Liam och reste sig från soffan. "Is it really that much?" sa Jennifer och tittade chockat på klockan. "Yeah, and I have to get up in two hours" sa han lite stressat. "Omg I'm sorry" sa hon. "Haha it's not your fault" sa han och skrattade lite. "I'll see you later?" fortsatte han. "Yes ofcourse" sa hon och följde honom till dörren. "Good. Try to get some sleep" sa han och blinkade med ena ögat åt henne. "Haha I will, you too. Bye!" "Bye, see you later" och med det var han borta.

"Hi, I'm Liam". Han log mot henne. "Are you okay?" frågade han efter ett tag. Hon kom på sig själv att hon bara stått och stirrat på honom. "Oh my god I'm sorry, I'm Jennifer" sa hon och räckte fram sin hand. Han tog den och skakade. "This is your phone?" frågade han henne. "Yes, yes it is. I must've dropped in on my way in" sa hon och log mot honom. Självaste Liam Payne, Liam Payne från One Direction stod framför henne! "Prove it" sa han och gömde telefonen bakom ryggen. "How?" svarade Jennifer. "Hmm, what's your background?" sa han och log finurligt mot henne. Men gud, det var ju hans band. "Ehem, your band" sa hon och sänkte blicken. "So, you're a fan?" frågade han. "Ha, only like the biggest fan ever!" 'Sa jag precis detdär?' tänkte hon. 'Han måste tro jag är knäpp'. "Oh really? That's great!" sa han och log ett varmt leende. "Are you here for the concert tomorrow?" "Yeah, how did you know that?" "Well, you're here on a hotel the night before the concert, and you're a fan of One Direction. It's not that hard" sa han och blinkade med ena ögat mot henne. "Oh yeah, right" sa Jennifer. "Where are you from Jennifer?" "I'm from Sweden" "You came all the way from Sweden for a concert? Wow." "Yeah, I actually won the go1den ticket to get here" sa hon. "Really? Well congratulations!" "Haha thanks" "So you'll be at the concert on the 4th aswell?" "Yes" "That's great. I have to go now, but I'm looking forward to seeing you again." han gav henne telefonen och sen gick han därifrån mot sitt rum. 

 

'Hände detdär precis? Hade jag precis en konversation med Liam Payne?' Jennifer gick som i dvala tillbaka till sitt rum, stängde dörren bakom sig och ställde sig med ryggen mot den och bara tittade rakt fram. "Hittade du den?" frågade Emma innifrån vardagsrummet. Jennifer svarade inte. Hon hörde henne inte för hon spelade upp dsenaste minuterna om och om igen i sitt huvud. "JENNIFER!" Sannas skarpa stämma väckte henne ur hennes dagdrömmar och hon gick långsamt in i vardagsrummet. "Vad har hänt med dig? Det ser ut som om du sett ett spöke eller nått" sa Emma och tittade frågande på henne. "Nästan. Du kan aldrig gissa vem jag precis träffade nere i lobbyn." "Vem?" frågade hon och stoppade in ett chips i munnen. "Liam Payne." Emma satte nästan i halsen. "Du skojar med mig? Säg att du skojar med mig."Nej jag är fullt seriös. Det var han som hittade min telefon!" Emma hoppade upp ur soffan och både hon och Jennifer började hoppa runt och skrika ända tills Sanna gick emellan. "Nu får ni lugna ner er, klockan är nästan ett på natten." "Okej, du har rätt. Men Liam Payne!" Jennifer gick fram till sin syster, gav henne en godnattkram och började gå mot sitt rum. "Godnatt på er, imorgon gäller det!" 

Snön ringlade sakta ner från himmelen. Jennifer stod mitt på Times Square och såg upp på de stora skyltarna. Hon kunde inte fatta att hon äntligen var här. Att hon, 17 åriga Jennifer från Östersund, hade vunnit x-factor tävlingen och fått åka till New York på One Directions konsert på Madison Square Garden. Det kändes så overkligt alltihop. Trots att klockan var nästan tolv på natten var det fullt med människor ute på gatorna. Det var fullt med julpynt och reklamskyltar i varenda fönster. Det var den andra december, dagen innan konserten, och man kunde nästa ta på julstämningen. Hon gick runt lite och köpte några julklappar till dom därhemma innan hon gick tillbaka till hotellet där hon bodde med sin bästa kompis och fyra år äldre syster.

 

Hon låste upp dörren till rummet och där satt Emma, hennes kompis, och Sanna, hennes syster, och tittade på tv. "Hej, gick allt bra" frågade hennes syster henne. Jennifer nickade. "Det är helt magiskt!" utbrast hon. "Jag ska definitivt flytta hit när jag slutar skolan." De andra skrattade. "Jadå gumman, och jag ska bli vetenskapman" sa Emma och blinkade åt henne. "Haha, skratta ni bara" sa Jennifer och gick ut i köket för att hälla upp chipsen hon hade köpt i en skål. "Jennifer, förresten, mamma ringde. Hon ville att du skulle ringa upp henne," skrek Sanna från soffan. Jennifer stoppade ner handen i fickan för att ta upp sin telefon. Bara ett problem, den var inte där. Hon letade snabbt i de andra fickorna medan paniken växte. Nej, tänkte hon, jag kan inte ha tappat den! Hon började springa runt i hela hotellrummet och vände upp och ner på allting. "Hur  är det?" frågade Sanna förvirrad. "Jag har tappat telefonen! Detta kan inte hända!" skrek Jennifer medan hon sprang omkring. "Är du säker på att du hade den med dig ut då?" frågade Sanna. "Ja det är klart!" fräste hon tillbaka. "Jaja, ta det lugnt" sa Sanna och lyfte händerna. "Förlåt, men jag har hela mitt liv i den telefonen, förlåt" sa Jennifer och kramade om sin syster. "Jag går utt och kollar om jag tappat den påvägen" fortsatte hon och gick ut i korridoren. Hon skannade golvet med blicken, och suckade när hon inte såg den. Hon gick in i hissen och tryckte på kanppen ner till lobbyn. Den låg inte i hissen heller. Dörrarna öppnades och hon gick ut. Men därborta, låg det inte något där? Hon gick närmare och visst låg hennes telefon där. Hon ökade på stegen och började småspringa mot den. Men innan hon hann fram till den, var det någon annan där och tog upp den. "Ehm, excuse me, that's my phone" sa hon när hon kom fram till främlingen. Han vände sig om och tittade på henne. Hon trodde hon skulle svimma. Där, mitt framför henne stod nämligen, "Hi. I'm Liam".