Snön ringlade sakta ner från himmelen. Jennifer stod mitt på Times Square och såg upp på de stora skyltarna. Hon kunde inte fatta att hon äntligen var här. Att hon, 17 åriga Jennifer från Östersund, hade vunnit x-factor tävlingen och fått åka till New York på One Directions konsert på Madison Square Garden. Det kändes så overkligt alltihop. Trots att klockan var nästan tolv på natten var det fullt med människor ute på gatorna. Det var fullt med julpynt och reklamskyltar i varenda fönster. Det var den andra december, dagen innan konserten, och man kunde nästa ta på julstämningen. Hon gick runt lite och köpte några julklappar till dom därhemma innan hon gick tillbaka till hotellet där hon bodde med sin bästa kompis och fyra år äldre syster.

 

Hon låste upp dörren till rummet och där satt Emma, hennes kompis, och Sanna, hennes syster, och tittade på tv. "Hej, gick allt bra" frågade hennes syster henne. Jennifer nickade. "Det är helt magiskt!" utbrast hon. "Jag ska definitivt flytta hit när jag slutar skolan." De andra skrattade. "Jadå gumman, och jag ska bli vetenskapman" sa Emma och blinkade åt henne. "Haha, skratta ni bara" sa Jennifer och gick ut i köket för att hälla upp chipsen hon hade köpt i en skål. "Jennifer, förresten, mamma ringde. Hon ville att du skulle ringa upp henne," skrek Sanna från soffan. Jennifer stoppade ner handen i fickan för att ta upp sin telefon. Bara ett problem, den var inte där. Hon letade snabbt i de andra fickorna medan paniken växte. Nej, tänkte hon, jag kan inte ha tappat den! Hon började springa runt i hela hotellrummet och vände upp och ner på allting. "Hur  är det?" frågade Sanna förvirrad. "Jag har tappat telefonen! Detta kan inte hända!" skrek Jennifer medan hon sprang omkring. "Är du säker på att du hade den med dig ut då?" frågade Sanna. "Ja det är klart!" fräste hon tillbaka. "Jaja, ta det lugnt" sa Sanna och lyfte händerna. "Förlåt, men jag har hela mitt liv i den telefonen, förlåt" sa Jennifer och kramade om sin syster. "Jag går utt och kollar om jag tappat den påvägen" fortsatte hon och gick ut i korridoren. Hon skannade golvet med blicken, och suckade när hon inte såg den. Hon gick in i hissen och tryckte på kanppen ner till lobbyn. Den låg inte i hissen heller. Dörrarna öppnades och hon gick ut. Men därborta, låg det inte något där? Hon gick närmare och visst låg hennes telefon där. Hon ökade på stegen och började småspringa mot den. Men innan hon hann fram till den, var det någon annan där och tog upp den. "Ehm, excuse me, that's my phone" sa hon när hon kom fram till främlingen. Han vände sig om och tittade på henne. Hon trodde hon skulle svimma. Där, mitt framför henne stod nämligen, "Hi. I'm Liam".